hannahbanan

nu när man bestämt sig. när man tröttnat på onödiga kommentarer och evigt hackande.
när man stått upp för sig själv.
det är väl då man ska känna sig stolt och lycklig.
men istället blev det ganska ensamt.
visserligen är ensamhet ganska mkt bättre än onödiga kommentarer och evigt hackande, för även om ensamhet är ganska tråkigt i längden så är det iaf inte nedbrytande. man kanske gråter sig till sömns en gång i veckan. men man gör det inte varje kväll och man har inte ständig ångest för allt man gör.
gemenskap har ett pris. men man kan inte betala vilket pris som helst hur länge som helst.

det ironiska är att jag så länge jag kan minnas har gjort allt jag har kunnat för att ingen i min omgivning ska känna sig utanför eller bli lämnad ensam.
men det kunde jag ju faktiskt ha struntat i. för nu är det jag som sitter här ensam. och då är det ingen som gör allt de kan för att jag inte ska göra det.
för i andras ögon är det ju bara ännu en sak jag har misslyckats med i mitt liv.
och då hjälper det lixom inte riktigt hur mycket jag vet själv att jag faktiskt har lyckats med.

det är rättså konstigt egentligen. man gör så mycket bra och rätt varje dag. val man gör som blir oändligt bra, och saker man gör, för sig själv, eller andra som faktiskt blir hur bra som helst.
men det är dom där få misslyckandena som fastnar, det är dom man får höra om igen, igen och igen.
och ibland är det inte ens man själv som får bestämma vad det man har gjort är. det ska bedömas utifrån nån annans rätt eller fel.
intressant.

jag tänkte skrivit en tradtionsenlig årssammanfattning igår...
men så bestämde jag mig för att istället se framåt.
2008 har inte varit ett dåligt år. men 2009 ska bli bättre.

jag kom på mig själv häromdan att jag höll på att göra om en sak som jag gjort tidigare.
alldeles för många gånger. för att det är så mycket enklare.
jag kan bara säga en gång säkert när jag inte gjorde det. och det är en av dom bästa sakerna jag nånsin gjort.
jag köpte min doris, trots att jag visste att alla tyckte att jag gjorde fel.
jag struntade i att lyssna på vad andra tyckte och lyssnade på den rösten som talar om för mig vad som är rätt för MIG.
tyvärr är inte andras åsikter så ärliga som man hade kunnat önska, ofta har andras åsikter en egoistisk baktanke.
inget fel med det. så funkar vi människor.
felet är att jag hellre lyssnar på vad alla andra säger och tycker än att lita på att jag själv faktiskt känner mig själv bättre.
om någon säger till mig att jag kommer trilla i trappan, så är det så mycket lättare att ge dom rätt, än att koncentrera mig hela vägen upp för trappan på att klara mig hela vägen upp. för gör jag som alla andra vill och tycker, så behöver jag sällan kämpa.
det finns otaliga exempel på när jag har gett upp drömmar och planer för att nån har sagt att jag inte kan eller är tillräckligt bra. och faktiskt bara ett exempel på när jag har gjort som jag själv har tyckt, trots att alla runt om sa att jag inte skulle klara det.
doris är ett levande exempel på att jag kan.
och varje gång jag tittar på henne nu så ska hon påminna mig om det.

jag höll på att ge upp drömmen om att bli hundpsykolog. min STORA dröm.
min FRAMTID höll jag på att offra. för att nån säger att jag inte kan.
jag vet att jag kan. jag vet att jag har det inom mig.
och DET gav jag nästan upp.

jag skriver inte det här för att klanka ner på någon annan än mig själv.
egentligen är det bara en påminnelse.
ett livslöfte istället för ett nyårslöfte.

JAG VET ATT JAG KAN. OCH DET SKA INGEN FÅ TA IFRÅN MIG.

så för att ändå skicka en hälsning ut till världen.

gör det bättre själva innan ni dömmer mig. och fråga mig varför jag har gjort eller inte gjort nånting. för alla har inte samma bild av hur saker ska vara. min värld och mina bilder är varken mer fel eller mindre värd än era.

så kom och ta mig 2009.
jag är redo.