hannahbanan

nu när man bestämt sig. när man tröttnat på onödiga kommentarer och evigt hackande.
när man stått upp för sig själv.
det är väl då man ska känna sig stolt och lycklig.
men istället blev det ganska ensamt.
visserligen är ensamhet ganska mkt bättre än onödiga kommentarer och evigt hackande, för även om ensamhet är ganska tråkigt i längden så är det iaf inte nedbrytande. man kanske gråter sig till sömns en gång i veckan. men man gör det inte varje kväll och man har inte ständig ångest för allt man gör.
gemenskap har ett pris. men man kan inte betala vilket pris som helst hur länge som helst.

det ironiska är att jag så länge jag kan minnas har gjort allt jag har kunnat för att ingen i min omgivning ska känna sig utanför eller bli lämnad ensam.
men det kunde jag ju faktiskt ha struntat i. för nu är det jag som sitter här ensam. och då är det ingen som gör allt de kan för att jag inte ska göra det.
för i andras ögon är det ju bara ännu en sak jag har misslyckats med i mitt liv.
och då hjälper det lixom inte riktigt hur mycket jag vet själv att jag faktiskt har lyckats med.

det är rättså konstigt egentligen. man gör så mycket bra och rätt varje dag. val man gör som blir oändligt bra, och saker man gör, för sig själv, eller andra som faktiskt blir hur bra som helst.
men det är dom där få misslyckandena som fastnar, det är dom man får höra om igen, igen och igen.
och ibland är det inte ens man själv som får bestämma vad det man har gjort är. det ska bedömas utifrån nån annans rätt eller fel.
intressant.